Faster Owes Memoarer

Efter två och en halv vecka är det äntligen dags att ge ett livstecken ifrån sig. 

Nu sitter man här på andra sidan jorden och har det fint. Det är som hemma. Fast annorlunda. 

Efter att nästan ha försvunnit för all framtid i Frankfurt landade jag och Anders, likt två prinsessbakelser på Pearson International i Toronto. På resande fot ett dygn för min del, ett och ett halvt för Anders. 

Via mail, gratis wifi på flygplatsen är alltid ett fint välkomnande, lyckades jag kontakta tjejen jag hyr rummet av. 

Hon förklarade enligt bästa förmåga hur vi kunde ta oss till Waterloo. 

Ytterligare fem timmar senare står vi utanför min dörr. Olåst och ingen hemma.  Tjejen svarar inte på mobilen. Men jag hade som tur var fått hennes föräldrars hemnummer, och min arma telefonfungerade för en gångs skull. Hon berättade vart nycken låg gömd och vi kom in. 

Till ett skuttigt litet hus, som kråkboet i Harry Potter. Man kan inte gå ett steg utan att få tinnitus av allt knakande. 

Hela Waterloo tycks bestå av likadana hus, lite villa villerkulla, otroligt fina men ingen vet vad renovering betyder. 

Och en hel hög med pubar. 

Vill man shoppa verkar varje buss gå till ett köpcentrum. 

Det får vara allt för idag. Jag får kramp i mitt lilla finger. 

Här är en dålig bild på WLU, på huset och grundaren av skolan.