Tri to wan IGNISCHEN!

Titeln är ett citat från Anders. Vet inte om jag nämnde det, men han ska med mig till andra sidan jorden om fyra dagar.
Jag tror att igår var en bra dag.
Jag hade bestämt med en kille som skulle komma och kolla på Eduardo, det är min morbrors bil som jag har haft i mitt våld de senaste veckorna.
Sedan ringde de från jobbet så jag fick åka dit och tjäna pengar. Halleluja, vad jag älskar pengar.
Det har vart några ångestladdade veckor, dessa sista.
Varenda liten grej ska krångla.
Bland annat mitt försäkringskort. Vi får försäkring från skolan. Dessvärre kom det till Karlstad. Jag bad dem posta kortet så jag hann få det innan vi åker. Inget svar. Men igår damp det ner genom brevlådan. På den bra dagen alltså.
Bara det att mupparna på KAU har skickat alla utbytesstudenters försäkringskort till mig.
Sedan blev ju bilen såld också.
Nu återstår det bara att städa och packa och dricka en massa vin ikväll. På måndag flyttar jag till Kanada.
Biljetterna ligger på köksbordet.

Den framtida biologen

Shit vad svårt det är att vara jag just nu.
Om typ två veckor drar jag till Kanada, en miljon saker måste fortfarande fixas.
Just nu sitter jag och kollar på mastersprogram. Det enda jag har lyckats bestämma är att det antingen blir Lund eller Uppsala.
De två utbildningarna jag väljer mellan just idag är zooekologi i Lund eller genetisk och molekylär växtbiologi i Uppsala.
Någon som har lite halvempiriska råd att komma med?

Rasisten

Nu ska jag berätta en liten historia.
 
Det var en gång en störd snubbe vid namn Adolf Hitler.
Adolf hatade judar.
Hon tog en urgammal symbol för lycka, hakkorset, och använde det som en symbol för sitt judehat.
Sen dödade han så många han bara hann med.
 
I Sverige idag:
Vi tar vår egen flagga och påstår att den symboliserar hat mot alla som inte är etniskt svenska.
Vi tar vår egen nationalsång och påstår att även den är ett uttryck för hat mot alla som inte är etniskt svenska.
Vi lär våra barn att om man klär ut sig till en pepparkaka så hatar man negrer.
 
Sedan tycker folk att det är konstigt att många blir upprörda och missnöjda med invandrarpolitiken och i ren protest röstar på Sverige Demokraterna (inte jag, skulle aldrig falla mig in).
 
Hej.
Jessica heter jag.
22 år gammal, ganska smart och snygg om jag får säga det själv.
Jag vill älska mitt eget land, sjunga min egen nationalsång, hissa min egen flagga.
Vart DU än kommer ifrån, får du gärna vara med.
För seriöst, bara för att man älskar sin egen mamma, måste det betyda att man hatar alla andras?

Vardagsunder

Förut var jag ute och gick med ÖronPervot, typ i höstas.
Han får för det mesta springa lös, så även denna gång.
Vi möter en mamma med ett barn, och även fast Vipp var mätt och det inte fanns någon överhängande risk för att han skulle äta barnet, ropade jag in honom och fick honom att gå fot bredvid mig.
Bakom oss hör jag mamman fråga sitt barn varför det inte kunde vara lika lydigt som den där hunden.

Wack

Ni undrar säkert varför i hela fridens namn bloggen heter En feminists memoarer när jag inte skriver om feminism, men skit i det du.

Till främmande laboratorium

Nu skriver jag här igen. Var det ett år sen sist?
Jag är fortfarande en läcker biologistudent med feministiska åsikter, som jag dock inte vädrar så mycket här, jag har fortfarande en konstig hund som jag tjatar om hela tiden.
Skillnaden är väl att jag har flyttat tillbaka till Gävle och pluggar på distans. Jobbar extra på Jobbet lite då och då.
 
Om exakt tre veckor händer en sak.
Det är sista dagen på året.
Det är sista dagen i Sverige.
Sista dagen jag får pussa på lille Vippis.
Sen åker jag.
Till Kanada.
I fyra månader.
Sen kommer jag hem och pussar på lille Vipp.
Varför åker jag till Kanada?
För att JAG ÄR SÅ JÄÄÄVLA BRAAA. Ni är inte det. Bara jag. Jag är bäst.
 
Det är därför jag skriver nu, så ni vet hur jag har det där borta. Jag måste ju värma upp skrivfingret först.

RSS 2.0