Skånsk vinter
Wow.
Jag känner mig upprymd idag.
Dels för att det är träning ikväll, vilket jag ser fram emot väldigt mycket.
Jag fick dessutom ett telefonsamtal igår. Sjukt mystiskt och spännande och sånt. Jag tänker vara en liten bitch och inte avslöja vad det är förrän nästa vecka.
Igår skrev jag på kontraktet till mitt nya hem. Så om cirka två veckor slipper jag bo isolerad ute på en åker med bara en knäppkärrings hysteriskt skällande understimulerade hundar som sällskap.
Fast nu ljög jag lite. Jag har faktiskt haft sällskap.
Jag vågade bita honom i ansiktet för första gången när han var här sist.
Igårkväll saknade jag det så mycket att jag åt fyra bullar för att stilla mina kliande tänder.
Idag ska jag ut på en väldigt lång promenad och plugga lite, sedan blir det som sagt träning. Hänförd suck över livet i största allmänhet.
Hjärnspöken
Jag har haft extremt mycket ångest den senaste tiden. Jag har alltid vart rädd för att göra fel eller vara dålig, vilket inte händer speciellt ofta, och av okänd anledning har denna ångest förvärrats till den grad att jag nästan inte har vågat lämna lägenheten.
För några dagar sedan pratade jag i telefon med min trogna vän Cattis, som sa att det är det här äckliga jävla skitvädrets fel.
Men jag kom på att jag nog känner någon form av press på att leva ett perfekt liv och att verkligen få allt. Jag vet ju att jag kan göra precis vad jag vill, vilket är helt fantastiskt. Men jag måste inte.
Efter den upptäckten har jag mått mycket bättre.
Mitt liv, jag bestämmer.
Skit i det nu.
Jag är tillbaka på Sveriges framstjärt igen, och tränade för första gången i går.
Jag var extremt lat och skeptisk till att åka dit först, men efter sjukligt enerverande påtryckningar från Nisse kom jag iväg.
Det var kul. Och gick bra. Och jag åkte på en massa stryk.
Jag fick en hel del konstruktiv kritik också, och det går alltid lite lättare när man vet hur man ska göra.
Nu ska jag ut och vädra träningsvärken och blåmärkena på en långpromenad med Vipp-Olof.
