Down under

Ja men då var man på plats!
Ensam och rädd stod jag på Perths flygplats förra veckan och letade bussar för att ta mig till stan. Nr 40 för 4,40 dollar tog mig in till busscentralen i centrum, efter lite förvirring med att man behövde ta en transitbuss för att komma till rätt del av flygplatsen. 
Väl i stan fick jag hjälp av trevligt folk med min tunga resväska och tog en av gratisbussarna till hostelet jag bokat. Planet inn är världens skabbigaste ställe, jag hade hellre orsakat lite kalabalik och spenderat natten i häktet. Det alternativet kom jag dock på försent. 
Dagen efter ankomst åkte jag in till stan, och med hjälp av gratis wi-fi hittade jag boende och fixade telefonkort. Optus för er som undrar. De första dagarna spenderades åt fixande, flytt och besök på universitetet och träffa andra internationella studenter. 
Jag har hunnit besöka stranden ett par gånger med. Igår gick jag till medicare och ordnade med försäkring. 
Jag har även försökt plugga så mycket som möjligt eftersom det är en hel del arbete kvar på mitt mastersarbete, men med jetlag och 30-40 graders värme har jag ju inte vart allt för produktiv. 
Idag vaknade jag sju och trodde hon var elva, och beslöt mig för att ta tillfället i akt att packa upp resväskan och plugga i några timmar innan det är dags att friteras i mitt eget svett på stranden. 
Dock är jag lite nervös för att sola då många aussies jag träffat på har en massa pigmentförändringar. Jag inhandlade snabbt spf 50 i sprayform och har använt den flitigt. I kväll kommer Cattis och Daniel, jag har inte hört något från dem sedan de lämnade Gävle i förrgår, så jag hoppas resan har gått bra. De svinen ska bo på världens lyxhotell vid en ska stränderna, och jag kommer behöva cykla en mil för att nå dem varje dag. 

Under ett berg av arbete,stress och ångest, där skall ni finna mig

Nu börjar det närma sig. Bara ett sista kraftryck i kex-arbetet och så är jag i land. In the land down under. 
Med bara två och en halv månad kvar till tänkt avfärd måste jag få klart kandidatexamen, söka kurser, skaffa visum, boka biljett och hitta någonstans att bo. Nästa vecka blir det ett informationsmöte för oss utresande, det ska bli skönt med lite mer information. Sånt dämpar ångest har jag märkt. Kilovis med information, för om man vet allt så fruktar man inget. 

Tre trevliga saker hände igår. 
Jag skaffade mig lite vidare information om kritiken jag fått på mitt kandidatarbete, och genast släppte 90% av all ångest över det. Skönt. 
Efter en förvånansvärt snabb eftermiddag i labbet mötte jag en vän i korridoren på väg hem. Hon sa att hon hade pratat med en av mina handledare och att denna sa en del positiva saker om mig vilket kändes fantastiskt skönt att höra. 
När jag sedan kom hem hade jag fått mitt nya simkort, ergo jag kunde börja använda min nya telefon. Skönt även det. 

Det känns som att jag är en exciterad form av mig själv där allt går snabbt och okontrollerat medan jag bara står och hyperventilerar och är alldeles för stressad för att kunna göra något alls. Jag borde skaffa mig någon form av målbild och sätta upp på kylskåpet för att påminna och motivera om varför jag måste böja huvudet och fortsätta dra i mitt berg av plugg. 

Som tur var försvinner ju lite undan för undan som jag vaknar upp ur min hyperventilerande förstelning och kommer på att jag bara får åka, om två och en halv månad, om jag får det här gjort i tid. 

Det känns som att jag skrev bort lite ångest här. Nu känner jag mig redo för att gå ut och fånga den här jävla dagen. 

Flytt igen

Då har man vart i utlandet och blivit lite brun då. 
Vi åkte ju på en kryssning i Karibien och tillbringade därefter en vecka i Orlando, gick på Adventure Island och Wet'n'wild (som vanligt) och shoppade en hel del. 

Hemma i Gävle hann jag med en snabbvisit hos Bea och Tom, sedan var det bara att fara ned till Sveriges framstjärt igen, upp tidigt som satan morgonen efter och ringmärka fåglar. 


Sedan hade jag möte med min handläggare och har äntligen kunnat påbörja mitt extremt försenade kandidatarbete. 

Resten av veckan har jag suttit i Ystad och muppat.


 Fick ett anfall av resedamp igen, sa upp min lägenhet och skaffade en ny. I Lund denna gång. Fan i hela jävla helvete på tiden. Och tur var väl det. För när jag besiktigade min bil på fredagen så var det tydligen bara skrot kvar av den. Älskade lilla Bruce. Han rullar månaden ut och sedan är han död. Och som tur var igen erbjöd Ulf mig sin bil i några dagar, så jag slipper köra en bil som tydligen riskerar att gå i två delar. 

Igår var vi ute med båt och fiskade utanför Malmö. Jag fick två torskar som ligger i frysen nu. Det var mycket uppskattat att få komma ut med sitt lilla fiskespö igen, det var bra länge sedan nu. 


I eftermiddag ska jag in och träffa lite klasskompisar och fika i Stadsparken och fika, sedan blir det träning ikväll för första gången på alldeles för länge. 
Och det var nog hela min vecka det. Inte så illa pinkat måste jag påstå. 

Dan före dan före dan före dopp-i-poolen-dan.

Läste i morse att man blir smal av rödbetor. Tur att det är gott. Mumsade massor igår och idag, så nu är man fit för playan trots skitmat i helgen. 
Eftersom att jag har damp så beslutade jag mig för att åka till Gävle idag. Sitter just nu och inser att jag troligtvis har packa klart, och allt jag behöver göra är att byta om och dra. Tänk om jag har glömt något. 
Jag brukar alltid packa massor av klänningar och sånt som är kul, och sedan glömma en massa viktiga saker. Så hela min resväska är full nu. Jag får kika igenom den när jag kommer till Gävle och ta bort sådant som inte behövs. 






Americano, baby!

Skulle ha haft träning ikväll egentligen, men jag har ätit alldeles för mycket chips och pizza för det. 
Men det är chill jao, kände mig som ett fläskberg i början av veckan, sedan bantade jag i två dagar och kände mig anorektisk efter det. Och är två dagar allt som behövs så har jag plenty of tid innan vi ligger och tjockar i USA. Jag och Uffe har dessutom gått ett antal ronder denna helg, varav en inne på Ica och en utanför Jysk, så pass våldsamt att jag var lite rädd att någon skulle komma och skälla på oss. 
På fredag åker vi alltså. Cray-cray. Det var ju nyss jul. Bara tio månader kvar till Australien och fyra månader sedan jag och Uffe började hänga. Mitt liv och mina äggstockars vitalitet bara svischar förbi. Jag har ju alltid sagt att jag ville ha barn när jag var arton. Det var sex år sedan den planen sprack. Men å andra sidan hade jag ju då heller inte planerat att plugga så här länge. Och sen har jag ju inte hittat tillräckligt bra avelsmaterial heller. Men det löser vi i Australien. 



"Jag har kompisar"

Nu är sista kursdagen avklarad på molekylär ekologi och evolution, nu väntar ett par dagars ledighet innan ornitologin börjar. Det ska faktiskt bli lite kul, även om jag inte är någon större fågelmänniska. Jag litar inte på något man inte kan se på om de planerar att attackera eller inte. Men det kommer innebära mycket fältarbete vilket alltid är trevligt. 
Igår var vi hemma hos Shuqi och bakade bullar. Hon ska åka till Barcelona och sedan hem till Kina en månad, så vi hade lite fredagsmys för att säga hej då. 
Jag blev medbjuden av Pablo till Köpenhamn och party ikväll. Jag blev skitglad. Är lite nervös nu dock, det är bara han och Camille jag känner, resten är främmande människor. Men med rätt alkoholintag är det sällan någon fara. 
Det krångliga blir att ta sig från Lund och hem efter bara. Antingen måste jag vänta på tågstationen en timme, eller gå 15 km. Det blir nog till att vänta, och spela candy crush. 
När jag har kommit till mina sinnens fulla bruk på söndag kväll ska jag nog åka hem till den där lilla konstiga gubben igen. Det är ju något som är lite fel, men jag tycker om honom ändå. 
Nu är det inte långt kvar tills vi far till america heller. 
Efter det hem till gävle och jobba loss hela sommaren, hinna med en fjällvandring i Norge och beroende på budget, antingen en veckas billuff genom Europa eller en sväng till Reykjavik med Cattis. 
Sedan tillbaka till Lund i fem månader igen, hem till gävle och fira jul och sedan till Australien. Där ska jag träffa min framtida man, gifta mig och leva lycklig i alla mina dar. Om jag inte träffar min framtida man där, flyttar jag till Storbritannien som jag har tjatat om så länge och gifter mig med någon Hugh Grant-lik greve. 

Kul inlägg, en sammanfattning av mina framtidsplaner. Jag blir nästan lite sentimental av tacksamhet att jag faktiskt kan göra allt jag vill bara jag bestämmer mig för det. The world is my playground så att säga. Jag har inte bäst betyg och är varken populärast eller snyggast, men i många fall handlar det faktiskt om att bara våga. Och det är sjukt läskigt att ge sig av till andra sidan jorden helt själv. Men det är mitt äventyr. 

JUST I FAAN ASSÅ! 
Jag tappade bort mig där i all djupsinnighet, så jag glömde helt bort. Jag ska få tillbaka 13000 på skatten, så då blir det tatuering!!
Detta är min skiss ( jag måste få hjälp med detaljerna, är inte skitbra på det precis):

Minus det avkapade huvudet med. Det ritade jag dit mest på kul. 
På underarmen helst. Men vi får se vad tatuerararen säger. 
Sedan planerar jag en liten banan bakom örat när vi åker till USA, och från och med Australien ska jag börja tatuera in en blomma på armen från varje land jag besöker. Lite cool idé tycker jag själv. Eller så kanske det blir en cool fågel från Australien och en blomma från alla andra länder. Vi får se. 
Nu ska jag och Vipp-Olof ut och gå en mil. 

Brain hemorrhage

Försöker plugga. Går trögt. 
Hjärna dum. Bankabanka skitdator. 

Allt jag vill ha är lite fika och spela uncharted på mitt Playstation. 
Och att det ska ha gått ett år så jag får åka till Australien. 
Jag har tjatat så mycket om det där stackars landet nu att jag har glömt att jag ska åka till USA om fem veckor. Vi ska glida runt på en kryssning en vecka först och bli alldeles delikat krispiga, och därefter shoppa loss och gå på disneyworld i Orlando veckan efter. 
Vi som åker är min familj inkluderat min osyster, som fortfarande är död för mig sen i julas, och hennes karl, och min moster med familj. 

Linda, min moster, frågade när vi satt på fjälltoppen om jag hade skrivit någon shoppinglista inför amerikat. Jag skrattade lite överlägset som vanligt och sa att jag skulle ta med en tom resväska och fylla med converse. 
Men nu när det börjar närma sig avresa ploppar det upp massor av små saker i mitt huvud. Fett jobbigt. Nu måste jag ju skriva n shoppinglista istället för att plugga. 

Jag var och hälsade på den där lilla gubben igen mellan måndag och onsdag och satt och ugglade i hans lägenhet medans han jobbade. Och eftersom att ALLT blir mycket roligare när man måste plugga (det är därför detta inlägg blir ganska långt) så tänkte jag att här är det lite skitigt och städade hela lägenheten. Mitt uppe i golvmoppningen kommer karläcklet hem. Jag fryser i min position och riktar min norra ögonglob åt hans håll. Kommer han att märka att jag är en psykopat? Det gjorde han inte. Han sa att jag var duktig och brottade sedan ner mig och slickade mig i ansiktet som en katt tvättar sina pungkulor, bara för att jag hatar det. Ibland tror jag nästan att han tycker om mig. 



UWA

Det här är helt sjukt. 

I höstas skrev jag ju om att jag tänkte söka utbytesstudier och kollade mycket på universitet i USA. 
Det jag helst ville var att få åka till Australien eller Nya Zeeland, men min syo sa att det inte var någon idé att söka dit då jag inte har studerat vid Lunds universitet tillräckligt länge. 
Så jag letade i USA istället. 
Hittade någon enstaka kurs vid varje universitet men inget som var tillräckligt bra för att söka. Så jag gav upp. 

För någon månad sedan satt vi och käkade lunch i skolan när Adam kläcker ur sig att han har haft kontakt med ett universitet i Afrika om att få skriva sitt mastersarbete där. 
Panik och lite avund steg inom den Jessicanska Republiken. Ett inbördeskrig var påväg att bryta ut om inga drastiska åtgärder vidtog. 

Till saken hör att jag nyligen skrivit ett arbete om några fantastiska små fåglar som kallas bowerbirds, som ni gärna får kika på youtube på. Jag googlade på pågående forskning om dessa och ett universitet i Australien ploppade upp, där de sökte volontärer till forskningen på en art som kallas satin bowerbird. 

Inbördeskriget var avblåst, och folket dansade nakna på gatorna i den Jessicanska Republiken. 

Intensivt googlande under tråkig lektion säger mig även att det fanns restplatserna kvar till ett totally fucking awesome universitet i Australien, men att ansökningstiden har gått ut. 
Jag gick för att prata med den andra syon som även har hand om utbytesstudier, för hon borde veta hur man går till väga för att bli ivägskickade till the land down under. 
Då berättar hon att det är bättre att åka som utbytesstudent (duh) och att det var ingen som hade sökt alls (!!!) till det universitet jag kollat på. Och om jag var snabb som satan kunde jag fortfarande söka. 

Detta gjorde jag givetvis. 

Hon som har hand om utbytesstudierna var inte där när jag lämnade in min ansökan, men jag blev försäkrad att hon skulle kolla igenom det och meddela mig om något saknades så fort hon var tillbaka. 

I fredags kom beskedet. 
Jag var inte antagen då min ansökan var ofullständig. 
Den Jessicanska republiken var återigen nära en total kollaps. 
På måndagen stormade jag till hennes kontor med panik i blicken, och hon sa att om jag bara gjorde en onlineansökan så skulle jag få åka. 

Så ja, om ett år bor jag i Perth och pluggar vid university of western australia. Här är ett par bilder från Perth som jag tjackade från nätet.



Jag älskar att få som jag vill.  

Ont i knoppen



Jag piercade mina öron lite till igår. Hade vart på Glitter och köpt små ringar. Tog en synål och körde in två nya hål i varje öra. Det var dock lite svårt att sova inatt när jag inte kunde ligga åt något håll annat än ansiktet rakt upp eller rakt ner i kudden. Men det blev fint så abo. 
Utöver en massa plugg som ger mig ångest blir nog det här en bra vecka. Igår kom det pengar så då shoppade jag och lyckades göra god lchf kladdkaka för första gången, idag har jag förvisso skallebank, men på fredag blir det kalas och på lördag ska jag baka semlor och få karlbesök. 

Finifrippan

Äntligen är jag klar med detta hår. 


Det tog några dagar och några förpackningar blekmedel. 
Såhär såg jag ut för typ en vecka sedan:




V-day

Den tuttinuttigaste helgen på hela året inträffade nyligen. Jag råkar uppskatta alla hjärtans dag som en dag att få spendera åt att pussa skiten ur någon man tycker om. 
Jag hörde en top tio lista över saker man inte skulle köpa i present åt sin älskling den dagen. Den var inte så kul. 
Och det är ju liksom ingen som fyller år, varför presenter?
Julafton tänker ni. Dah, Jesus födelsedag. 
Och på påsk får man godis. Ingen riktig present alltså. 
Skit i det nu. 
Jag var i Ystad och vårdade mitt pseudoförhållande. Vi åt pizza. Alldeles lagom nivå för min del. 
På lördagen gick vi lite med vippis. Jag passade på att ta lite kort. Jag är lite dålig på det annars. 





Så jävla plitti alltså. 
På söndagen åt vi frukost på ett bageri. Detta var min inte alltför väl genomtänkta frukost:

Men det var kul. 

Flytt och skit

Jag har nu bott en vecka i mitt nya hem, och so far so good.  
Däremot tycker jag lite synd om mina nya grannar som verkar vara stillasinnade och snälla personer, när jag drar fram som en virvelvind, härjar, svär och skrattar alldeles för högt.
Men jag städar åtminstone efter mig. 
Uffe har vart här och ätit upp alla mina chips som vanligt. Men lika bra det, hellre att han blir tjock än att jag blir det. 
Jag tyckte ännu mer synd om mina grannar när han var här, då vi av okänd anledning alltid börjat brottas lite för våldsamt. 
Det kan vara för att jag biter honom och han är en liten bitch och måste hämnas. 
Karlar alltså.
Jag tänkte visa hur synd det är om mig, men blåmärkena syns knappt på bilden. Ni får helt enkelt lita på mig. 
 


Ikväll ska jag träna i Lund igen. Innan jag började på kickboxing i Vollsjö så testade jag två gånger i Lund, åkte på en massa stryk och blev lite kär i skiten. 
Nu när jag har flyttat är det tyvärr alldeles för långt att köra hela vägen till Vollsjö (8 mil tur och retur), vilket suger getballe. 
Här är en liten tribute:
Conny och jag

Nisse och jag

Och Conny igen


Andra lite trevligare nyheter är att jag har sökt till University of Western Australia och kommer förhoppningsvis få göra mitt exjobb eller bara läsa en termin där. 
Skolan verkar sjukt nice och likaså staden (Perth). 
Så nu är det fucking bråttom att få en kandidatexamen. Jag skrev till läraren i fredags, och han skulle kolla vad för projekt som fanns att välja på. 
Det kommer innebära att jag under de kommande två månaderna kommer läsa 200%. Lite jobbigt. Men värt det. 
Jag avslutar det här inlägget med en bild på Ulf och Vipp som en lite för hejkonpejkon för att jag ska vilja lägga ut den på fejjan. Man kan ju inte alltid vara skitsnygg. 



Skånsk vinter


Wow.

Jag känner mig upprymd idag. 
Dels för att det är träning ikväll, vilket jag ser fram emot väldigt mycket.
Jag fick dessutom ett telefonsamtal igår. Sjukt mystiskt och spännande och sånt. Jag tänker vara en liten bitch och inte avslöja vad det är förrän nästa vecka.  
Igår skrev jag på kontraktet till mitt nya hem. Så om cirka två veckor slipper jag bo isolerad ute på en åker med bara en knäppkärrings hysteriskt skällande understimulerade hundar som sällskap. 
Fast nu ljög jag lite. Jag har faktiskt haft sällskap. 
Jag vågade bita honom i ansiktet för första gången när han var här sist. 
Igårkväll saknade jag det så mycket att jag åt fyra bullar för att stilla mina kliande tänder. 
Idag ska jag ut på en väldigt lång promenad och plugga lite, sedan blir det som sagt träning. Hänförd suck över livet i största allmänhet. 

Hjärnspöken

Jag har haft extremt mycket ångest den senaste tiden. Jag har alltid vart rädd för att göra fel eller vara dålig, vilket inte händer speciellt ofta, och av okänd anledning har denna ångest förvärrats till den grad att jag nästan inte har vågat lämna lägenheten. 
För några dagar sedan pratade jag i telefon med min trogna vän Cattis, som sa att det är det här äckliga jävla skitvädrets fel. 
Men jag kom på att jag nog känner någon form av press på att leva ett perfekt liv och att verkligen få allt. Jag vet ju att jag kan göra precis vad jag vill, vilket är helt fantastiskt. Men jag måste inte. 
Efter den upptäckten har jag mått mycket bättre. 
Mitt liv, jag bestämmer. 

Skit i det nu. 

Jag är tillbaka på Sveriges framstjärt igen, och tränade för första gången i går. 
Jag var extremt lat och skeptisk till att åka dit först, men efter sjukligt enerverande påtryckningar från Nisse kom jag iväg. 
Det var kul. Och gick bra. Och jag åkte på en massa stryk. 
Jag fick en hel del konstruktiv kritik också, och det går alltid lite lättare när man vet hur man ska göra. 
Nu ska jag ut och vädra träningsvärken och blåmärkena på en långpromenad med Vipp-Olof. 

Jag vore så ensam om vi inte var två

Vi har såna djupa och givande konversationer, min bästa vän sedan 13 år tillbaka och jag. 

Julen spenderades på en djefla fjälltopp tillsammans med min familj minus min syster som numera därför är död för mig. 
Vi åkte längdskidor, jag bröt stjärtbenet till småflis men lyckades bemästra det där djävulspåfundet tillslut. 
När mamma sa åt mig att sluta vara så vulgär (jag sa rännskita, rövhalt och hemorrojder under loppet av två minuter) och sa åt mig att sluta tala till henne som om hon vore en apa, beslutade sig jag och Rasmus för att julefriden var över och det var dags att åka hem. 

Jag var förövrigt och hälsade på min osyster i Danmark för ett par veckor sedan. Vipp fick vara hos en klasskompis då jag varken hann eller hade råd att rabiesvaccinera honom. 
Vi gick på bio och cyklade till tygaffären och shoppade loss. 
Sandra har köpt en liten katt också. Hon heter Chanel och är totally wack. 



Pissäckelväder

En sån ofantligt tråkig dag det har vart idag. Det har vart sånt vidrig väder att Vipp-Olof bara har fått vara ute på små kissrundor. 
Som tur var hann jag springa 7 km igår innan snön kom, så han är nog inte helt uttråkad. 

Igår var vi med kickboxingklubben och bowlade i Tomelilla. Nisse var nervös, han hade aldrig bowlat förut. 
Jag var fantastiskt bra. Men sån är ju jag. 
Efter blev det en roadtrip över halva Skåne för att först släppa av två förfriskade herrar i Ystad och sedan köra Nisse till Lund. 
Nisse och jag hade allsång i bilen och snackade en massa strunt som vanligt. Det är skönt att få vara helt jävla dum i huvet ibland. 

Jag har förövrigt vågat prata lite med den här gossen som jag nämnde i tidigare inlägg. Det ska nog inte vara så svårt att charma omkull den där!
Jag är bara så himla bra. 

Sven the Snowstorm och arga feministiska åsikter

Idag är man en smula instormad i lägenheten tack vare Sven.  
Jag har tillochmed städat, för jag har haft så tråkigt. Allt jag vill är att  ut och springa med Vipp-Olof, men då blåser vi bort. 

Jag såg precis en film som någon hade delat på fejjan. 
Den handlade om hur media framställer kvinnor som objekt, vilket leder till våld mot kvinnor. Usch vad jag håller med. Har man inget människovärde utan bara är en sak så spelar det ju ingen roll vad som händer med en. 
Inte så konstigt att kvinnor blir våldtagna och misshandlade. 

Jag såg "en skam för Sverige", med Magnus Betnér och Soran Ismail. 
Soran pratade om hur förbannade somliga blev över uttrycket "hen".
Jag kan ju tycka att det är lite udda att använda det eftersom att det är ett nytt ord, men jag förstår absolut att det är användbart.
Varför skulle man då bli förbannad över att bli kallad hen om folk inte vet ens kön? Kanske för att en man då skulle kunna tas för en kvinna?
En sån som jag, som inte är värd att lyssna ordentligt på. En sån som blir våldtagen och misshandlad och bara är en sak. 
Och om man blir arg över dessa orättvisor, över hur kvinnor har behandlats och över hur de fortfarande behandlas, då är man en feminist. 
Och en feminist är något dåligt och äckligt, för då tycker man ju inte om män, så då förtjänar man att bli gängvåldtagen. 

Tre saker jag hatar, utan inbördes ordning, är:
Rasism
Män som ser ner på kvinnor
Kvinnor som rättfärdigar att deras män misshandlar dem och stannar för att de "älskar honom".

Jag blir så arg över folk som tar sig rätten att förstöra en annan människas liv, att jag bara vill kräkas. 

Det stora valet: hunk eller handyman?

Jag sitter och plinkar  på datorn och försöker komponera ett litet arbete om paradisfåglar och val av partner. 
De snygga jävlarna fjompar runt och fjäskar och dansar, sen när de har fått omkull en drar de till nästa. 
Så får man själv ta hand om barnen. 
Skaffa sitt eget gravvomums.  
Buksvåger med halva skogen. 
Om man ens blev på tjocken. 
Den jäveln kan ha vart på så många andra redan att han är helt uttorkad. 
Tur då att man själv kan gardera sig med ett par reservkarlar. 
Risken är ju bara att man får flatlöss eller vad nu fåglar får. 

Å andra sidan kan man ju gifta sig med en sån där ful karl som åtminstone hjälper till att ta hand om barnen. 
Inga flatlöss här inte, för det är ingen annan som vill ligga med honom. 

Det känns skönt att höra att det är fler än jag som har karlbekymmer. 
Inte så att jag har fått flatlöss precis. 

Men det är ju en liten mums som jag har spanat in. Och är alldeles för feg för att prata med. Och skulle jag mot all förmodan försöka säga något skulle jag väl bara börja fnissa som ett litet barn. 
Lustigt, med tanke på hur många som menar att jag är vulgär. 
Det är tydligen lättare att kläcka ur sig könsord än att vara trevlig. 

Det ska bli mitt nyårslöfte. Att bli en trevlig person. Fy fan. 
Jag får börja träna redan nu. 

Cattis är ju till stor hjälp btw. Hon sa åt mig att bjuda ut honom. Jag dog. Tänk om han skulle säga nej och se lite illamående ut. Eller som om han ömkade mig. 
Tänk om han skulle säga ja. Ännu värre. Kräks i soptunna av genans. 

Hej. Jessica heter jag. 23 år gammal och fortfarande rädd för snygga karlar. 

Här sitter en annan och åker buss

På väg hem från lite partey. Har haft det fantastiskt trevligt på en nivå av salongsberusning. Jag tror inte det skulle ha hjälpt med varken mer eller mindre för att förstå vad engelsmännen sa, framförallt inte mot slutet. 
Bara att le och se delikat ut som man brukar. 
Hemma väntar min fantastiska säng, min fantastiska mat och världens gosigaste pojkvänssubstitut (Vipp). 

Damp^pi

Idag har jag sagt upp min söta lilla lägenhet på en åker i Sjöbo, och ska få åka på visning på Sveriges minsta hus. Klockan är kvart i midnatt i skrivande stund, så uppenbarligen inte idag. 
Världens minsta hus är femton kvadratmeter stort. SÅ JÄVLA GULLIGT! Enda anledningen att jag ska på visning över huvud taget är för att se om jag ens kommer in i huset. Man är ju ståtliga 176 cm lång. Annars hade jag skrikit taget så högt och hårt att grannens konstant skällande hundar hade blivit lobotomerade på kuppen. Och hade jag vetat något om Richterskalan hade jag skrivit ett imponerande mätvärde. 
Det ska bli fett med skönt att bo i Lund i alla fall. Jag ska vara ute varenda kväll och jaga karlar är då säkert. Ljuva tider hägrar!

Tidigare inlägg
RSS 2.0