Under ett berg av arbete,stress och ångest, där skall ni finna mig
Nu börjar det närma sig. Bara ett sista kraftryck i kex-arbetet och så är jag i land. In the land down under.
Med bara två och en halv månad kvar till tänkt avfärd måste jag få klart kandidatexamen, söka kurser, skaffa visum, boka biljett och hitta någonstans att bo. Nästa vecka blir det ett informationsmöte för oss utresande, det ska bli skönt med lite mer information. Sånt dämpar ångest har jag märkt. Kilovis med information, för om man vet allt så fruktar man inget.
Tre trevliga saker hände igår.
Jag skaffade mig lite vidare information om kritiken jag fått på mitt kandidatarbete, och genast släppte 90% av all ångest över det. Skönt.
Efter en förvånansvärt snabb eftermiddag i labbet mötte jag en vän i korridoren på väg hem. Hon sa att hon hade pratat med en av mina handledare och att denna sa en del positiva saker om mig vilket kändes fantastiskt skönt att höra.
När jag sedan kom hem hade jag fått mitt nya simkort, ergo jag kunde börja använda min nya telefon. Skönt även det.
Det känns som att jag är en exciterad form av mig själv där allt går snabbt och okontrollerat medan jag bara står och hyperventilerar och är alldeles för stressad för att kunna göra något alls. Jag borde skaffa mig någon form av målbild och sätta upp på kylskåpet för att påminna och motivera om varför jag måste böja huvudet och fortsätta dra i mitt berg av plugg.
Som tur var försvinner ju lite undan för undan som jag vaknar upp ur min hyperventilerande förstelning och kommer på att jag bara får åka, om två och en halv månad, om jag får det här gjort i tid.
Det känns som att jag skrev bort lite ångest här. Nu känner jag mig redo för att gå ut och fånga den här jävla dagen.
