Det stora valet: hunk eller handyman?
Jag sitter och plinkar på datorn och försöker komponera ett litet arbete om paradisfåglar och val av partner.
De snygga jävlarna fjompar runt och fjäskar och dansar, sen när de har fått omkull en drar de till nästa.
Så får man själv ta hand om barnen.
Skaffa sitt eget gravvomums.
Buksvåger med halva skogen.
Om man ens blev på tjocken.
Den jäveln kan ha vart på så många andra redan att han är helt uttorkad.
Tur då att man själv kan gardera sig med ett par reservkarlar.
Risken är ju bara att man får flatlöss eller vad nu fåglar får.
Å andra sidan kan man ju gifta sig med en sån där ful karl som åtminstone hjälper till att ta hand om barnen.
Inga flatlöss här inte, för det är ingen annan som vill ligga med honom.
Det känns skönt att höra att det är fler än jag som har karlbekymmer.
Inte så att jag har fått flatlöss precis.
Men det är ju en liten mums som jag har spanat in. Och är alldeles för feg för att prata med. Och skulle jag mot all förmodan försöka säga något skulle jag väl bara börja fnissa som ett litet barn.
Lustigt, med tanke på hur många som menar att jag är vulgär.
Det är tydligen lättare att kläcka ur sig könsord än att vara trevlig.
Det ska bli mitt nyårslöfte. Att bli en trevlig person. Fy fan.
Jag får börja träna redan nu.
Cattis är ju till stor hjälp btw. Hon sa åt mig att bjuda ut honom. Jag dog. Tänk om han skulle säga nej och se lite illamående ut. Eller som om han ömkade mig.
Tänk om han skulle säga ja. Ännu värre. Kräks i soptunna av genans.
Hej. Jessica heter jag. 23 år gammal och fortfarande rädd för snygga karlar.
Här sitter en annan och åker buss
På väg hem från lite partey. Har haft det fantastiskt trevligt på en nivå av salongsberusning. Jag tror inte det skulle ha hjälpt med varken mer eller mindre för att förstå vad engelsmännen sa, framförallt inte mot slutet.
Bara att le och se delikat ut som man brukar.
Hemma väntar min fantastiska säng, min fantastiska mat och världens gosigaste pojkvänssubstitut (Vipp).
Damp^pi
Idag har jag sagt upp min söta lilla lägenhet på en åker i Sjöbo, och ska få åka på visning på Sveriges minsta hus. Klockan är kvart i midnatt i skrivande stund, så uppenbarligen inte idag.
Världens minsta hus är femton kvadratmeter stort. SÅ JÄVLA GULLIGT! Enda anledningen att jag ska på visning över huvud taget är för att se om jag ens kommer in i huset. Man är ju ståtliga 176 cm lång. Annars hade jag skrikit taget så högt och hårt att grannens konstant skällande hundar hade blivit lobotomerade på kuppen. Och hade jag vetat något om Richterskalan hade jag skrivit ett imponerande mätvärde.
Det ska bli fett med skönt att bo i Lund i alla fall. Jag ska vara ute varenda kväll och jaga karlar är då säkert. Ljuva tider hägrar!
Vag hyperaktivitet i mitt lilla hjärna.
Jag skulle ha sökt utbytesstudier och lämnat in min ansökan nu den första november.
Men det var så fantastiskt svårt att hitta kurser jag vill läsa för det första i rätt land, inom rätt område och tillräckligt avancerad nivå.
Sedan var det ju inte säkert att de skulle skicka iväg mig över huvud taget eftersom att det är första åter jag läser här i Lund. Så jag lämnade aldrig in min ansökan.
Jag rafsade ihop lite skit på kvällen och tänkte lämna in det, men det visade sig att jag behövde åka in till skolan för att få mina betyg utskrivna av syon eller något sådant.
Jag funderar på att läsa en distanskurs i GIS och bo i Birmingham under tiden i stället. Och sedan hitta ett coolt forskningsprojekt i något coolt land och skriva mitt mastersarbete där.
Om jag inte tar en av restplatserna som dyker upp senare och åker till Indonesien eller Venezuela eller så.
Fast jag ska nog inte bo i Birmingham. Jag ska nog bo i Spanien nån stans och lära mig spanska ordentligt. Lite coolt. Vipp ska jag rabiesvaccinera nu någon dag så han får ju så klart följa med.
Fan vad jag ÄLSKAR MIG SJÄLV FÖR I HELVETE!!!
